Naturen har sin gång och huvudet sitter fast i väggen igen..

10.03.2017

Kattungarna har funnit sig tillrätta i sina nya hem. Hos Anna Carin och Torsten i Piteå bor också lilla Nellie, en Tibetansk Spaniel och redan efter några dygn lekte dom tillsammans. Isadora heter Chanel i sitt nya hem, hon var trött efter den långa resdagen men har snabbt lärt sig allt det nya även kommit på att det finns spännande blomkrukor i fönstren, ursäkta Anna Carin men jag har missat det i uppfostran ;-)) Tack Anna Carin för alla trevliga samtal och jag hoppas på många fler! 

Isolde hämtades av Gunilla och flyttade till Karlskoga. Där väntade ett litet roligt tivoli med leksaker och Isolde som nu heter Mimmi (ibland på skoj äver Tarzan då hon är en ävetyrlig liten dam) har fullt upp. Det spökade första kvällen då bilarnas ljus på gatan gav ljusbilder i taket, då blev lilla Tarzan rädd för nåt sånt hade hon aldrig sett men en liten katt lär sig fort.  Tack Gunilla för alla skratt, vi fortsätter skratta tillsammans åt lilla "Mimmi".

Dom stora katterna tycker det är skönt att dom små har flyttat. Sedan dom föddes har naturligtvis allt fokus legat på ungarna och dom stora katterna har lämnat plats för dom små. Mattes famn har senaste månaden alltid varit upptagen av nån liten och dom stora har backat. Gloria ville få iväg tonåringarna, det är jobbigt att vara förälder och naturen har inrättat det så att djurens ungar ska ut när tiden är mogen, det har hon visat och nu är hon tillfreds med tillvaron igen. Även dom andra sträcker ut sig, kommer till famnen och har en frihet igen utan inskränkning. Naturen har sin gång....

Följetongen om min resa till ett förhoppningsvis friskare liv fortsätter. Mina bäckenleder ger en ruskig värk och jag är starkt begränsad i mitt dagliga liv. En remiss från St Görans sjukhus i Stockholm (där jag var på undersökning i juni och där man inte får tillstånd att göra den sk I-Fuse operationen) till Ängelholm (där man gör I-Fuse löpande) skrevs i februari, remiss-svar skrevs tillbaka till Stockholm och stannade där utan att någon kontakta mig eller "min" läkare. Nu har en månad gått helt i onödan och som tur är ligger jag i för att ringa och kolla och just därför fick jag reda på detta annars har tiden bara tickat på och ingen har reagerat. Att köra huvudet i väggen är en sak men jag upplever som om mitt huvud sitter fast i väggen, jag kan inte lita på att nåt fungerar utan ska hålla på med detta ringande kors och tvärs och ingen vet....I remiss-svaret finns all info om vad dom behöver för att bedöma mig. Jag blir desperat att vara beroende av en vårdapparat som inte fungerar. "Min" läkare är pensionär och jobbar en dag i veckan, honom har jag träffat två gånger under tre år och haft telefonkontakt med ca 3 gånger. All kontakt sker genom en sköterska. Nu kommer jag att begära att få en läkare som finns i arbete något mera än en dag per vecka, det brinner i knutarna, jag vill försöka få operationen gjord innan sommaren men det är tveksamt. Mina besvär började 2013 så nu är jag inne på fjärde året av stök-strul-ångest och väntan....Dom kontakter jag har visar inte nåt stort intresse (förutom på StGöran där man varit otroligt tillmötesgående) och tiden bara går, mitt liv är viktigt för mig men jag måste slåss. Känslan att vara ensam i hela den här kampen ger både rädsla och ångest. Jag själv måste ta ansvar för vad som sker med kontakterna mellan sjukhusen, vad som görs, hur och när och kolla att det verkligen blir gjort. Maktlösheten sänker sig ofta över sinnet men när huvudet sitter fast i väggen så fortsätter jag att sparka så hårt jag kan! Mitt liv är alldeles för värdefullt för att jag ska ge upp!